Tomas Andersson Wij

taw_2014

Sysselsättning: Artist, låtskrivare
Född
: Stockholm, 6 februari 1972
Bosatt:
 Stockholm

Carbon Copies
22 November 2015

Du har beskrivit tillvaron före föräldraskapet som att känna sig som “en lös tand i livets gom”. För att finna fäste, tror du att de existentiella insikterna man förvärvar som förälder även är nyttiga och applicerbara för unga och/eller barnlösa – eller krävs det faktiskt ett barn? Har du några sådana du kan dela med dig av (insikter, inte barn)?

Tomas Andersson Wij
25 November 2015

Jag är glad att jag inte fick barn för tidigt, eftersom tiden krymper med barn. Jag hade 15 år på mig att bara fokusera på musiken, jobba närsomhelst på dygnet, turnera obegränsat, få styrfart som artist och låtskrivare. Men när jag tänker på mitt 00-tal ser jag mest ett snurrande kompass. Jag var ute jämt, jag var antingen singel eller i ett förhållande som jag tvivlade på. Det fanns så lite av kontinuitet och frid och jag kände mig ensam. Att bli förälder har inte botat mig från tvivel och oro men jag har fått något i mitt liv som jag aldrig för en sekund har övervägt att lämna. Och när det är korsdrag i livet kan jag alltid lägga mig intill den där lilla sovande pojken, hålla om honom och känna hur perspektiven och lugnet återvänder. Det funkar för mig, men jag är övertygad om att man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan barn. Jag känner människor som gjort sitt arbete till lodet i sina liv, och andra som lever genom sitt politiska engagemang. Tror nyckeln ligger i att hitta något som är större än en själv.

Carbon Copies
25 November 2015

Ser du på din musik som just någonting större än dig själv, eller snarare ett redskap med hjälp av vilket du kan förhålla dig till de stora – positiva/negativa – elementen i ditt liv?

Jag är själv fortfarande relativt ung och har ännu inga barn. Men välbefinnandet av och kärleken till ens avkommor – i många fall inte minst barnbarn – verkar vara, och är ju, en av människans mest potenta drivkrafter. Trots detta blundas det fortfarande inför planetens utmaningar och vad det kommer att betyda för våra framtida generationer. Tror du att människans benägenhet att i så stor utsträckning ignorera dessa hundraårsperspektiv beror på att det innebär ett bejakande av en tid bortom vår egen existens? Hur ställer du dig till ditt eget ansvar – om vi har något?

Tomas Andersson Wij
8 December 2015

Både och. Musiken är som ett stort, evigt hav. Vissa dagar kan jag ro ut och hämta hem en sång. Det kan kännas som att sångerna finns därute i dimman, så gott som färdiga. När jag skrev Hälsingland började jag bara sjunga melodin och texten, det var som att låten redan fanns. Ibland är det en bagatell som dyker upp, ibland något mer komplext. Jag försöker att inte värdera det där längre. En bra låt är en bra låt och de enklaste låtarna är ofta de som funkar bäst. Hur djupt havet än är så har det en yta. När jag var yngre förstod jag inte hur yta och djup hör ihop.

När du skriver ordet ‘redskap’ tänker jag framför allt på hur jag konsumerar musik. Dagar då jag känner mig allmänt felstämd och uppgiven kan jag lyssna på musik för att komma på plats. Jag lyssnar nästan alltid i lurar. Täta, bra lurar. Jag ligger i soffan eller promenerar. Det funkar.

Evolutionen har gynnat de människor som tänker på sina kortsiktiga behov av trygghet, mat och tak över huvudet. Vi människor har hjärnor som är konstruerade för att att registrera omedelbara hot i vår närmiljö. Vi är sämre på att tänka långsiktigt, sämre på konsekvenser och planering. De flesta väntar med att köpa vinterjacka tills första snön faller, trots att vi vet att det blir kallt varje år. Och jag tror vi har blivit ännu sämre, ännu mer fokuserade på att få allt genast. Jag tror det var på 1700-talet som det planterades träd i Sverige för att människan på 2000-talet skulle ha virke till sina skepp. Finns det en motsvarande omsorg om kommande generationer idag? Knappast va? Freud myntade begreppet King Baby. Den vuxne bebisen. Den självcentrerade människan som vill omedelbar behovstillfredställelse. King Baby är ett bra begrepp för beskriva vår tid. Och de flesta av oss är ju en del av den här tidsandan. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Jag försöker vara ett någorlunda föredöme för min son, jag försöker äta mindre kött, försöker att sprida bra grejer istället för negativa. Det är min droppe i havet.

Carbon Copies
10 December 2015

På tal om musik och på tal om långa tidsperspektiv slutar jag personligen aldrig fascineras av The Golden Record NASA skickade upp med sina Voyagers 1977 för att med bilder och ljud visa potentiellt främmande liv ‘vår planet i ett nötskal’. Vilken/vilka av dina låtar skulle bäst beskriva ‘människan Tomas’? Och om du fått uppdraget att förestå Golden Record 2.0, vad hade du slungat ut i evigheten?

PS. Till nästa långpromenad

Tomas Andersson Wij
11 December 2015

Någon berättade att man på Irland brukar be människor sjunga sin sång, alltså sjunga istället för att berätta. Om någon bad mig sjunga ”min sång” skulle jag nog sjunga ”Sanningen om dig”. Det är en sorts ursprungslåt för mig, och inte bara för att det är den äldsta i min katalog. Andra låtar som kommer upp: ”Ett slag för dig”, ”Tommy och hans mamma”, ”Jumbotronen”, ”Sturm und drang”, ”Nu dör en sjöman”.

Tack för spellistan. Känns spontant som att den klassiska musiken är lite överrepresenterad. Var är Beatles, Nina Simone, Bob Dylan och Joni Mitchell?

Carbon Copies
12 December 2015

Hade också gärna sett nämnda artister inkluderade, Carl Sagan verkar haft örat lite väl tätt mot marken.

Det känns passande att diskutera evighetsämnet med just dig då “Evighet” i skrivande stund är din mest spelade låt på Spotify (2,3m). Så för att ställa den stora såväl som säkert ofta förekommande frågan: vad tror du händer efter vi “spottat ut vår sista tand” (och hur viktigt är det för dig att dina verk lever vidare)?

Tomas Andersson Wij
12 December 2015

Vet förstås inte vad som händer efter döden men jag har svårt att tro att det bara svartnar. Jag tror vi fortsätter, att vi uppgår i en annan dimension. Hur mina låtar kommer klara sig i framtiden har jag inte funderat så mycket på. Det är ju inget jag styr över. Det viktigaste för mig är att min son minns mig med glädje.

Carbon Copies
14 December 2015

Du lämnade baptistkyrkan som 17-åring. Resulterade detta i en jakt på något annat att tro på?

Tomas Andersson Wij
14 December 2015

Ja, i allra högsta grad. Jag sökte efter en tro som höll intellektuellt. Hittade inte den i frikyrkan. Sökte mig mot nya rum i kristenheten – eller snarare gamla: 300-talets ökenfäder, medeltidens kristna tänkare, kyrkofäder, munkar och nunnor… Den mystika delen av kristen tradition. Men det blev en hjärnans tro för mig. Det lät så bra men hjärtat hann inte med.

Det som påverkat mig starkast sen jag lämnade kyrkan är tolvstegsrörelsen och den andlighet som vuxit fram ur Anonyma Alkoholister. I 12-stegsprogrammet är bönen central för tillfrisknandet och många har kommit till tro genom sin behandling. Många kände behov av ett sammanhang, en kyrka, men eftersom AA är religiöst obundet kunde inte de erbjuda det. Så uppstod Sinnesrogudstjänsterna, inom Svenska Kyrkan. Den här rörelsen berörde mig starkare än kyrkofäderna. När jag spelade in min första skiva, Ebeneser (döpt efter min barndoms baptistkyrka) berättade en av musikerna, Sara Isaksson, att hon varje söndag eftermiddag gick till Allhelgonakyrkans kaffesal, satt i en ring tillsammans med en präst och lite löst folk och pratade livsfrågor. Jag hängde på dit. Det var starten på Allhelgonamässan, som med tiden blev en rätt stor rörelse, närmare tusen människor relaterade till Allhelgonakyrkan i slutet av 00-talet. Jag skulle vilja kalla det en väckelse, kanske den största som skett inom Svenska Kyrkan sen 70-talets Jesusrörelse. Jag och många med mig kände att vi fick komma till Allhelgona med vår tro, eller brist på tro, och vara där på lika villkor, utan att forceras eller bromsas. Tatuerade fängelsekunder delade ut nattvarden, bögar predikade, vi sjöng psalmerna långsamt, utan bombastisk kyrkorgel, vi berättade våra livshistorier för varandra och bad enkla böner. De första fem åren var fantastiska. Jag hade en ledande roll då, tillsammans med prästen Olle Carlsson, Jonas Gardell och några till. Jag talade ofta, sjöng ofta. Har aldrig känt mig så kristen som då. Men som alla rörelser, hur anarkistiska de än är i starten, så stelnar de med tiden i sina former. Och så blir ledarskapet auktoritärt, känsligt för kritik. En självgodhet smyger sig in. Efter några år kände jag att jag ville vidare. Jag skulle fylla 30 och började rannsaka mycket i mitt liv. Det var en rätt mörk period, vilket hörs på skivan Vi är värda så mycket mer. Sedan dess har jag levt utan en kyrka, och jag brukar undvika att svara på frågor om min eventuella tro, för jag vet inte längre vad jag ska svara. Jag har konsten, framför allt musiken och poesin, det är där jag hämtar näring nuförtiden. Och då och då träffar jag människor som jag kan prata om de här existentiella frågorna med. Då känner jag alltid hur mycket de frågorna fortfarande engagerar mig.

Carbon Copies
14 December 2015

Närmar du dig existentiella frågor med glad nyfikenhet eller finns det ångest inblandat?

Tomas Andersson Wij
14 December 2015

När jag var där i 30-årsåldern, runt Vi är värda så mycket mer-skivan, och min tro började kännas som en snuttefilt från barndomen, då när jag började tänka tanken till slut att det kanske inte finns någon gud, då kände jag rädsla och en viss förtvivlan. Det var ett mörker som öppnade sig. Jag läste Elementarpartiklarna av Houellebecq och nästan frossade i nihilism. Så är det inte längre. Jag känner mig mycket friare i förhållande till gamla gudsbilder. När jag nyligen var med i den teologiska podden Freestyle Christianity var det bara lustfyllt att prata om de här frågorna.

Carbon Copies
15 December 2015

Lider du av någon ångest överlag?

Tomas Andersson Wij
17 December 2015

Jag vet människor som bokstavligen ramlat ihop på gatan av ångest. Så jag har respekt för det ordet. Jag har dragits, och dras fortfarande, mer av stark oro. Har haft den ända sen barnsben. Vaknätterna, katastroftankarna. Men det har blivit bättre. En kombination av att ha varit där förut, att ha en hyfsat stabil plattform yrkesmässigt, socialt och ekonomiskt och bra sömnpiller.

Carbon Copies
19 December 2015

Du har sagt att det är en fördel att “leva med såren öppna” för att kunna skriva bra låtar. Anser du konstnärskap och lidande vara oskiljaktiga?

Tomas Andersson Wij
19 December 2015

Det där kommer från ett Dennis Potter-citat om att ”Gud är såret, inte plåstret”. Leonard Cohen är inne på samma sak i sin ofta citerade rad ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Och Paulus, när han skriver ”I min svaghet är jag stark”. Det är väl så jag ser på livet. Jag tror inte det är det grandiosa och perfekta i andra som vi knyter an till. Snarare deras sår, sprickor, svagheter. Styrka och framgång kan väcka beundran, men för att en djupare kärlek ska växa fram krävs att vi får tillgång till det sköra i den andre.

För att kunna göra berörande konst måste man ha kontakt med sig själv, med det ofärdiga och skeva, men det ska inte tolkas som ett romantiserande av lidande. Jag har alltid försökt må bra. Jag har kanske inte lyckats så ofta men jag har alltid strävat mot det, mot att hitta lösningar och förstå vad det är som spökar i mig. Jag har gjort hela programmet: terapi, andlighet, självhjälpsböcker… Jag är tacksam för det men det har knappast gjort mig till en hel människa. Jag tror inte på helande. Jag tror på ökad självkännedom och verktyg med vilka jag kan hantera livet.

När jag mår dåligt skriver jag sällan låtar, för då slår min värsta självcensur till. Tvärtom är många av mina bästa låtar skrivna i stunder av inspiration och flow – i en lyckokänsla. Men det betyder inte att de låtarna nödvändigtvis är ”glada låtar”. Det är de sällan.

Kommer att tänka på en Emmylou Harris-intervju. Hon berättade att hon som barn skrev ett brev till den store folksångaren Pete Seeger. Hon skrev: ”Jag vill så gärna bli folksångerska, men jag har inte haft några sorger i mitt liv”. Seeger svarade: ”Fortsätt sjung och spela. Det där andra löser sig.”

Carbon Copies
21 December 2015

Likt hönan och ägget kan man kanske fråga sig vad som kommer först, konsten eller lidandet. Tror du att livet som konstutövare, med grubblandet, självtvivlet och ensamheten till sin natur är destruktivt?

Tomas Andersson Wij
23 December 2015

Varje livsform kan bli destruktiv. Det finns en pluspol och minuspol i allt. De flesta våldsbrott begås inom kärnfamiljen, till exempel. Vi problematiserar gärna solitären men frågan är om inte den kollektiva människan lider ännu mer. Poeten Henry Thoreau sa: ”De flesta människor lever sina liv i tyst desperation, och går i graven med sina sånger ännu osjungna”. Anpassningen har ett högt pris. Och den som vägrar anpassning, som väljer att ignorera normen, får finna sig att mötas av en hel del hat. Man lämnar inte flocken ostraffat.

Det som kanske blir mest destruktivt för konstnären är att verksamheten alltid utgår från henne själv. Många självmord bland konstnärer tror jag handlar om att källan sinar, att man inte längre har nåt att säga. Det är ett depressivt tillstånd för många. Man kanske har uppnåt benådade ögonblick i arbetet, perioder av flow när man överträffat sig själv, och så tar det plötsligt slut. Att så mycket av ens arbete värderas är ju inte heller lysande för sinnesfriden. Att andra har makten att beskriva en i offentligheten – det är förstås förnedrande och du kan aldrig försvara dig. En del går under i bitterhet, känner sig missförstådda och förringade, i otakt med samtiden. Och att ta ett ”vanligt” jobb är sällan ett alternativ. Jag har förstått att en väldigt stark drivkraft för mig är att bara få slippa gå upp på morgnarna och lönearbeta.

Carbon Copies
28 December 2015

Hur hanterar du själv kritik, och hur viktigt är det för dig att människor uppskattar vad du gör?

Tomas Andersson Wij
28 December 2015

För artister som mig, som inte kan tävla på försäljningslistans villkor, är recensioner ganska viktigt. Särskilt i början av ens karriär. Innan sociala medier och streamad musik var nog recensenterna mina viktigaste ambassadörer. Jag fick en rejäl knuff framåt när jag släppte Blues från Sverige och plattan som följde, Stjärnorna i oss. Men jag har också fått min beskärda del av ljumma och iskalla recensioner.

Funderar på om jag känner någon artist/konstnär som är bra på att hantera kritik. Tror faktiskt inte det. Jag hör inte till dem som ringer upp recensenter eller skriver brev, men det betyder inte att kritiken rinner av mig. Däremot kan jag ärligt säga att en negativ recension av en seriös recensent är ganska lätt att ta. Jag kräver naturligtvis inte att alla ska gilla det jag gör och ibland har jag ju släppt grejer som är mindre lyckade. De recensioner som gör ont är de som är menade att göra ont – de affekterade, elaka, utstuderade recensionerna, där det är jag som människa snarare än skivan/konserten som bedöms. Och den naturliga reaktionen när man blir slagen är ju att försvara sig, att slå tillbaka eller anmäla fanskapet. Men det kan man inte som artist. Du kan aldrig vinna den striden. Och det där är svårt. Jag tog ett beslut när jag släppte min första platta att aldrig någonsin gå i svaromål och det har jag hållit. Men tro mig, den som säger att de inte bryr sig om kritik ljuger.

Carbon Copies
28 December 2015

För att undvika känslan av att man nått den oöverstigliga toppen av sin kreativitet, och därmed den efterföljande tomheten/misären, tror du det är nödvändigt att man som artist själv ständigt är kritisk till vad man skapar?

Tomas Andersson Wij
28 December 2015

Jag dejtade en PR-kvinna som jobbat med flera av landets största artister. Frågade henne om min känsla stämde – att artister ser sig som mer motarbetade och underlägsna än de i själva verket är. Hon svarade att det är precis tvärtom, de flesta artister överskattar sig själva. Och kanske är det så att man måste göra det, för att klara sig, för att orka. Själv hör jag till den något dystrare sorten… Behöver inte oroa mig för självkritiken, tror jag. Jag har så det räcker. I perioder slår den hål i båten, ett hål där självförtroendet och glädjen rinner ut. Men den får mig också att söka nya vägar framåt. I bästa fall är den en brandvägg mot självgodheten, min största skräck.

Carbon Copies
28 December 2015

Vad har du för framtida mål som artist?

Tomas Andersson Wij
28 December 2015

Mål ska man uttala, men bara för sig själv. Jag har gjort många skivor. Just nu känns det inte så bråttom med nästa. Har tillräckligt med låtar att sjunga.

Carbon Copies
29 December 2015

Vad var din dröm som liten?

Tomas Andersson Wij
30 December 2015

Att bli bonde, som min morfar. Han drev ett stort jordbruk i Delsbo, Hälsingland, med skog, åkrar och tusen grisar. Jag jobbade med honom om somrarna, mellan klockan sju och tio på morgnarna. Gav grisarna mat. Jag tyckte om att sitta bredvid honom i traktorn. Att skaka fram över en åker i långsam takt, den där tysta gemenskapen. Men jag hade blivit en usel bonde, jag är svårt opraktisk.

När jag upptäckte Elvis i åttaårsåldern började jag drömma om att bli artist. Artist och bonde. Jag var djupt besatt av Elvis. Tittade på hur han rörde sig på scen, vad han gjorde av händerna när han sjöng. Ibland när han sjöng ballader höll han i kavajslagen, när han sjöng kristna sånger kunde han lyfta händerna mot skyn. Jag studerade och härmade. Men min artistdröm här i barndomen var också sammanblandad med en predikantdröm. Jag dagdrömde om att jag predikade mellan låtarna, och att människor kom till tro, blev frälsta. Min pappa stod ofta i predikstolen i baptistkyrkan min familj var med i. Och han var lite som en rockstjärna, såg ut som en blandning av Mick Jagger och Sven Wollter. Han var bra på att snacka, bra på att få med sig folk. Jag satt i bänken och beundrade honom.

Carbon Copies
3 Januari 2016

Dina mellansnack under spelningar har blivit väldigt positivt uppmärksammade. Hur ser arbetet ut bakom dessa? Finns det fortfarande en dröm om att “frälsa”?

Tomas Andersson Wij
3 Januari 2016

Haha! Jag hade nöjet att käka middag med Bo Strömstedt. Han kommer också från frikyrkan. Och han sa att precis alla författare och artister med vår bakgrund har en predikant i sig. Det stämmer nog. Ska inte nämna namn, men ibland kan man ju prata om rena jesuskomplex. Jag är alldeles för ambivalent för att bli någon riktigt lyckad predikant. Jag tycker pläderande och agiterande är rätt ointressant, jag vill ge bilder och berätta historier, eller bara få folk att skratta. Alltså inpass i konserten som förhoppningsvis ökar intresset för nästa låt. Bosse i Bo Kaspers sa en gång att mellansnacken är mitt kompband. Det är en bra bild. Eftersom jag ofta uppträder solo blir monologerna ett sätt att variera kvällen, blåsa in humor eller täta stämningen.

Carbon Copies
4 Januari 2016

Kan även dina låtar betraktas som historier?

Tomas Andersson Wij
6 Januari 2015

Det beror på vad man menar med historier. Jag har få linjära berättelser. So long är väl ett undantag. Jag tänker mer på texterna som scener, tablåer. Jag försöker skapa en stark öppningsbild, något som suger in lyssnaren, som får dem att kliva in i en värld. Tommy och hans mamma, En hel värld inom mig, Värmlands indianer, Santa Monica och Blues från Sverige är såna låtar. De är historier, men det är kanske inte helt uppenbart vad de handlar om, eftersom de handlar om flera saker. Det jag älskar med låtlyrik är att en text kan ha flera nivåer, att den inte behöver ha en början och ett slut, att den kan kasta sig mellan första person och tredje person, mellan då och nu, politiskt och privat.  Jag tycker att det är ett sannare sätt att berätta på. Livet är inte linjärt och logiskt, och det som sägs är inte alltid det som sägs. Vi har alla omedvetna drivkrafter, vi skapar förklaringsmodeller för att förstå vårt liv som inte nödvändigtvis är sanna. Det märkte jag när jag gick i psykoanalys, hur många av mina modeller krackelerade när jag väl började skrapa på dem. Försöker du skriva en roman på det här sättet, med ett uppbrutet berättande, blir den garanterat svårtillgänglig. Men i låtar funkar det. Du förväntar dig inte logik i en låt, liksom du inte sitter på en dansföreställning och försöker hänga med i handlingen.

Carbon Copies
10 Januari 2016

Du har även jobbat som journalist. Vad föredrar du, att intervjua eller bli intervjuad?

Tomas Andersson Wij
11 Januari 2016

Det är roligare att lyssna på nån annan. Jag ser mina intervjuer med andra som ett slags research. Ett sätt att få nya idéer. Precis som jag söker upp ny musik och ny poesi behövs nya samtalspartners ibland. Intervjuer är en perfekt ursäkt för att få prata med en intressant människa och komma henne snabbt in på livet. Jag kan gilla att ge intervjuer också, om det är en bra dynamik med den som intervjuar, så att jag kommer på nya grejer att säga. För helt ärligt, de flesta svar man ger är ju varianter på svar man redan gett. Det är förstås trist, men vad ska man göra? Man får ungefär samma frågor hela tiden och det är en omöjlighet att variera svaren varenda gång utan att börja ljuga. När det kommer till lögn och sanning är jag nästan autistisk. Skulle aldrig kunna ha en persona som jag gick in i. Jag är helt oförmögen till att spela en roll. Det enda jag kan är det här dumärliga.

Carbon Copies
11 Januari 2016

Så vad skulle du önska att vi absolut inte frågade dig dom?

Tomas Andersson Wij
11 Januari 2016

Jag har nog ingen dödskallemärkt fråga. Kan prata om vadsomhelst förutsatt att omständigheterna känns rätt. Men brukar försöka avstyra samtal om Gud och politik när det är en stressad nöjesjournalist som ringer upp och börjar med att säga att ”det här ska inte bli nån lång grej”. Jag har tyvärr inte alltid haft den självbevarelsedriften. Som politiker vore jag en katastrof, eftersom jag alltid svarar på exakt på den fråga jag får.

Carbon Copies
13 Januari 2016

Då tar vi väl chansen och testar: Vem är den jobbigaste artisten du jobbat med och varför?

Tomas Andersson Wij
13 Januari 2016

Jag kan svara på nästan vadsomhelst – om det rör mig. Men jag pratar inte (skit) om andra.

Carbon Copies
14 Januari 2016

Bra!
Då vänder jag gärna på frågan och undrar vem du hittills mest uppskattat att arbeta med och varför, och vilken artist du just nu särskilt respekterar och gärna gör något med i framtiden (på tal om att ställa frågor du med all sannolikhet fått tidigare)?

Tomas Andersson Wij
14 Januari 2016

Under min konsertserie ‘Tomas Andersson Wij spelar med’ på Scalateatern i Stockholm, som kommer sändas som fyra entimmesprogram i SVT så småningom, hade jag Jonathan Johansson som en av gästerna. Vi kommer från samma håll, båda uppvuxna med frikyrkans stränga allvar och känslosamhet. Vi har en gemensam ton i både melodier och texter som jag tror kommer därifrån, men som också handlar om våra uppbrott från den världen. Man kan lämna kyrkan, men kyrkan lämnar en aldrig riktigt. De där livsfrågorna pågår i oss, som ett själsligt tinnitus. Men det är också en del som skiljer oss åt. Jonathan är så himla modern, haha. Bredvid honom känner jag mig som en gammal folkmusiker. Men att spela och hänga ihop gav mersmak. Jag tycker han har utvecklats till sin generations främsta textförfattare och jag älskar hans blanka, tighta produktioner.

Carbon Copies
17 Januari 2016

I en tidigare intervju beskrev du dagens samhälle som en ”förfallskultur”. Utan att behöva bli för politisk, utveckla gärna vad du menade med det.

Tomas Andersson Wij
2 Februari 2016

Vi svenskar som är vuxna nu har upplevt en kulturell peak, kanske också en fredens parentes. Det är lätt att låta nostalgisk när man pratar om det, men faktum är att det svenska samhället efter andra världskriget är en makalös historia om hur man disponerar ekonomisk tillväxt på ett solidariskt vis. Alla folkhemmets visioner var inte så kul, jag har skrivit mycket om det som inte fick plats i det moderna svenska projektet – fantasin, det irrationella, individens behov av av att vara just individ osv –  men det faktum att det över huvud taget fanns visioner är hela skillnaden. Det skrevs spaltmeter av böcker bara om bostadsbyggandet i Sverige. Spaltmeter! Man byggde inte bara hus, man hade en människosyn och en idé om det goda samhället. Det var inte de som kunde bygga snabbast och för minst pengar som fick kontrakten. Det fanns ännu värden som var överordnade ekonomisk vinst.

Det samhälle min son växer upp i håller på att montera ner detta. Högerns utförsäljning av vårt gemensamma är ideologisk och aggressiv: ”Vi rear ut vårt land, allt ska bort!” Det är en principsak för dem. Vårdcentraler som säljs långt, långt under sitt marknadsvärde. Och skolan… Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men det kanske värsta är att de har skapat en känsla av att ekonomismen är en naturlag, att vi inte rår på den, att vi måste underkasta oss. De har trummat in kapitalismens principer i varenda brädskjul. De har fått 12-åringar att börja pensionsspara och köpa aktier. Reinfeldt varnade på en av sina sista partikongresser för stora visioner. Jag menar att vi är rökta utan dem. Vi behöver utopier, som något att häva oss upp mot. Vi kanske inte når ända fram, men vi når en bit. Hur omöjlig kändes det inte att krossa aparteid i Sydafrika? Vem kunde tänka sig att Berlin-muren plötsligt kunde falla? I princip allt i vår kultur som vi är stolta över är skapat av opragmatiska, halvgalna visionärer.

De andliga urkundernas meddelande till oss är att allt är ett – ett bröd, en mänsklighet. Det räcker inte med internet, vi behöver starkare nät som binder samman människor. Ett samhälle där vi börjar se oss själva som isolat, vår egen lyckas smed, är ett farligt och på sikt ohållbart samhälle.

Carbon Copies
16 Mars 2016

På lördag är det Earth Hour, då många släcker ljuset en timme för värnandet om vår planet. Med utgångspunkt i de problem du beskrivit, om varje människa kunde begå en handling om dagen för att styra världen i en mer önskvärd riktning, vad skulle denna handling vara om du fick bestämma, och hur ser du på musikens kraft att kunna framkalla en sådan förändring?

Tomas Andersson Wij
17 Mars 2016

Jag är lite för pessimistisk för att svara på den första frågan. Det finns inga enkla svar. Människan är både en förintelsemaskin och en gudabenådad innovatör. Utvecklingen av solceller de senaste åren är en av de där fantastiska uppfinningarna som kan göra verklig skillnad, för klimatet och för den enskilde som får sänkta elkostnader. Dessutom kommer solcellerna att skapa många nya jobb. Det finns alltså saker att glädjas åt. Samtidigt expanderar hatet i västvärlden och det klär sig numera i kostym. Det rumsrena hatet. Den faktaresistenta befolkningen. Den som bara går på känsla, som bara läser nyheter som bekräftar den egna ängsliga världsbilden. Som alltid vill ge någon annan skulden för sina misslyckanden. Som just nu krattar manegen för en uppdaterad fascism. Det är otäcka tider. Vänstern är försvagad. Den lyckas inte försvara humanismen, solidariteten, dessa värden som vi byggt våra moderna samhällen på. Jag märker att jag allt oftare går till mitt kristna arv. Där finns ett uppfordrande, radikalt meddelande till oss: ”Älska din nästa så som dig själv!” ”I min svaghet är jag stark”. ”Det du gör mot en av dessa minsta, det gör du mot mig, säger Herren”. ”Ett enda bud ger jag er, att ni ska älska varandra”.

Du frågar om musikens roll. Musik är hopp för mig. Och bön. En samlande kraft. En sambandscentral för hjärtat och hjärnan, anden och materian. En plats där vi kan formulera vilka vi är och vilka vi vill vara. Cynikerna säger ibland att musik kan inte förändra världen. Klart den kan. Den har förändrat mig.

 

***