Kalle Gustafsson

KalleGustafsson_webb

Han går sin egen väg. Sedan barnsben har han ständigt utmanat, förändrat och utvecklat sin kreativa stil för att komma vidare i sitt skapande. Idag reser han världen runt och jobbar med både egna projekt och tillsammans med några utav världens största varumärken som fotograf och regissör. Dessutom driver han exklusiva galleriet Galerie Maison Première som fokuserar på design från kända designers och arkitekter från 1900-talet.

Den här konversationen är med Kalle Gustafsson.

Carbon Copies
29 januari 2016

Vi börjar från början. Du är uppväxt i Lund och började din kreativa bana tidigt i form av musik. Berätta gärna, hur började intresset för fotografering? Kändes det snabbt självklart?

Kalle Gustafsson
17 februari 2016

Musik var det enda man visste i tidig ålder som hade med kreativitet att göra, inte för att man visste vad kreativitet var, men det var första stegen att skapa något som man inte förstod sig på, och det fanns en relativ tanke att göra något som familjen eller dagis inte gav en. Mina föräldrar satt mig på trumskola som 4-åring, sen saxofon som 5-åring, till följd av piano i 2 år som 7-åring och så höll det på. Själv fastnade jag för teckning och måleri som 5-åring där jag gav mig in på arkitektoriska idéer fram till jag var 9, då jag både ritade om dagis och skolan jag sedan började på, några gånger, för att visa hur mycket mer systematiskt man skulle kunna använda en byggnad mer än ett sätt utan på flera sätt. Nu i efterhand förstår man ju såklart att en kupad rutschbana inte hade funkat för ett gäng 7-8-åringar från 5 våningen på en skola, men det intressanta att se tillbaka och se mina idéer då är att jag ofta tänka på säkerhet såsom stängsel, tunnlar istället för öppna rutschkanor och att det var organiserat så att alla gångbroar och lönn-gångar var kopplade till de skolsalar man tillhörde osv.

Jag vann några rittävlingar i liknande ålder men blev mer och mer frustrerad att jag inte kunde rita helt realistiskt. Det var en blandning av att tålamodet inte fanns där och att jag inte var duktig nog. Jag ville att allt skulle vara perfekt och beskriva en perfekt plan för framtida skolor, men som 9-åring är det mer viktig vad du presterade på fotbollsplanen än på teckning och det var en given regel.

Många år senare sökte jag in på Estetiska linjen i hopp om att i framtiden behövde man inte kunna matte för att bli arkitekt, men drömmarna krossades igen. Jag valde då konst och fotografi och testade allt som kom i min väg och bröt alla regler som fanns. Mina lärare stod som frågetecken när jag presenterade mina idéer. De var aldrig uppskattade och man varnade för IG. Det sket jag i och gjorde klart min ide. De granskade, kollade med andra lärare och ibland även med rektorn. Obeskrivningsbart så slutade det med att skolan köpte mina verk och ställde ut dem i det gemensamma biblioteket eller för att visa kommande elever vad man kunde göra, eller inte skulle göra. Skillnad gjorde dem i alla fall. Jag fick min 60-tals brödrost, gjord i strå, att skolan ville ha den i mitten av biblioteket, för någon konstig anledning, men där stod den i många år. Samtidigt utvecklade jag mina erfarenheter att jobba i min källare, i ett framkallningrum som vi byggt, med mina negativ och printar där jag mixtrade med solalistering, bleaching, pjattning och olika exponeringar av all de slag. Samtidigt som jag bestämde mig att bara plåta i motljus och experimentera med bilder som ingen kunde definiera.

Så jag bestämde mig för att skaffa mig en dröm, och det var att få plåta nya bilder till frisörsalongen som låg vägg i vägg med skolan. Jag tyckte att de solblekta bilderna från 80-talet i fönstret skulle behöva en förnyad glans med frisyrer som inte var plockade från dåtiden.

Jag kom inte ens dit. Jag fastnade i en utställning jag hade på ett cafe i stan som drog till sig folk jag respekterade och de bad mig att försöka högre än en frisörsalong så jag drog till Paris efter gymnasiet för att lära mig franska så jag kunde plugga på en fransk fotoskola som jag hittat på nätet. De hade ratat mig på danska Fatamorgana-skolan i Köpenhamn med beskrivningen att “Försöker du lura oss genom att skicka in olika människors verk för att oss att tro det är dina verk allting”. Jag ringde upp dem och sa att jag ville visa att jag gjort detta men inte bestämt mig för vilken inriktning jag skulle ta, därav de olika aspekterna på min fotografi. Det godtogs ej, utan anklagades att jag fuskat och tagit mina vänners olika foton för att söka in. Då drog jag till Paris istället!

Där började en ny era.

Carbon Copies
22 februari 2016

Det känns som du är väldigt bra på att ändra din plan och mål beroende på förutsättningar och vad som händer i livet, och verkligen gjort det på ditt sätt. Jag får upp massor av frågor men jag måste få be dig fortsätta! Paris. Du måste lärt dig språket eftersom, om jag förstår det rätt, du kom in på skolan du tänkt? Hur var det att flytta utomlands och förklara dina visioner och inriktningar?

Kalle Gustafsson
28 februari 2016

Jag hade läst franska på gymnasiet men började första halvåret i Paris med att plugga vidare på språket för att ha större möjligheter i stan.

Första året var ett ganska flummigt år med många historier och minnesluckor men det var även det bästa jag kunde göra för mig egen nyfikenhet.

Jag hade rest väldigt mycket med min familj när jag var mindre och ofta besökt Paris på våra årliga roadtrips. Jag blev såld på Paris tidigt då jag ofta själv fick vandra runt på gatorna när mina föräldrar och bror njöt på något typiskt hak i kvarteren. Jag hade därefter ofta Paris som ämne på olika specialuppsatser i skolan. Jag hade planerat en flytt dit i mitt huvud under många år och väl på plats så blev jag inte besviken. Det är den stad som troligen format mig mest, fortfarande, och som bjuder på en kultur som få andra städer och länder har, enligt mig då. Trots dess internationella status kändes den inte överbefolkad som London och N.Y., inte brutal och rå, bara kulturel, svårflörtad och intressant.

Språket, modet, arkitekturen, smågatorna, vinet, maten och likasinnade själar fyllde hela min tillvaro och berusade mig för att stanna ytterligare ett år, fast detta år skulle jag ta mig i kragen och faktisk göra något vettigt.

Jag sökte in på en fotoskola, Speos, och kom in följande höst. Skolan i sig var kanske inte så mycket att hurra för, trots deras fina recensioner. Mycket var kanske för att skolor enligt min mening koncentrerar sig för mycket på regler och rätt och väldigt lite på att bryta dem och jobba med sin egen kreativitet och sen att faktiskt visa hur det faktiskt funkar när man skall börja själv, som assistent eller hur olika yrken inom fotografi fungerar.

Jag gjorde iallafall ett år där, fortsatte att bryta mot skolans idéer, och fick ofta plåta om skolans projekt eftersom jag ej följt de riktlinjer och regler skolan givit oss. Trots att jag inte visste vad inom fotografi jag ville göra så formade jag mig själv undermedvetet då jag ofta lånade skolans studio och jobbade på nya idéer jag fått, eller strök omkring runt Louvren och broarna nedanför för att ta “låtsas mode” bilder på mina nära och kära. Så i slutet av året stod det ganska klart att mode var det som jag inspirerades mest av, då jag ville berätta egna storys med min idé av modeller, kläder, styling, hår&makeup och location. Jag hade hittat stor inspiration hos fotografer som Peter Lindbergh, Anton Corbjin, Mario Sorrenti och svenske Andre Wolf som bodde där då och som säkert var en av anledningarna varför jag valde mode.

Carbon Copies
29 februari 2016

Att vilja berätta historier i varje bild och att visualisera det exakt som du har det i huvudet var med andra ord något som du började med direkt. Men hur var det att vara så ung och vilja göra precis på ditt sätt? Blev det svårt att få jobb och få folk att se dina visioner eller underlättade det?

Kalle Gustafsson
28 februari 2016

Jag försökte lite svagt att se om jag kunde få jobb i Paris men insåg mitt misslyckande då dit jag ville var bara en brant väg av icke bransch erfarenhet och eftersom skolan inte förberett en på det så kände jag mig i kläm. Så jag tog mitt pack och drog ut på resande fot med några vänner genom Asien under 8 månader. Vi fastnade för Indonesien och bodde där i 2 månader, bla under Bali bombningen men som sagt klarade vi oss på ett sporadiskt val att lämna Kuta (där bomberna sprängdes) bara 1 timme innan för att bestiga vulkaner på norra sidan av ön. Nyheten slog oss morgonen därpå och våra föräldrar hade då fått 12 timmars av oro.

2 av oss tog oss vidare till Sydney där jag trivdes ganska bra till en början, så jag sökte in på en filmskola som började 2 månader senare. Där ville jag utveckla mitt berättande men framförallt lära mig filmkonsten på en mer professionell nivå. Naturligtvis bröt jag som vanligt mot vad skolan ville att jag skulle göra och komiskt nog så blev resultaten detsamma.

Jag hoppade av skolan efter ett år då jag insåg att skolans lärosätt var förlegat och konservativt, inte inspirationsmässig som jag hoppats på. Jag började då jobba på en biograf i stan i några månader innan jag bestämde mig att åka hem för att packa på nytt för Florence för att läsa Konst.

Dock hamnade jag i Stockholm och jag blev ganska förförd av stan och tack vare en väns uppmuntran att försöka söka lite jobb så blev jag kvar 2 sommarmånader.

Det tog väldigt lång tid innan jag fick jobb. Som de flesta så får man assistera en fotograf för att ens ha en chans. Så jag sökte runt hela stan och alla dess agenturer och fotografer tills någon nappade. Assisterandes var den bästa utbildningen och är den bästa utbildningen för alla som vill satsa på fotografi seriöst. Jag lärde mig allt från att ladda och hantera mellanformat, kundkontakt, att sköta ett företag, ljussättning, fotografens betydelse kring en fotografering, pre & post produktion. Helst skall man ge det några år, inte som mig som bara gjorde det i 1 & 1/2 år. Nog lärde jag mig mkt men långt ifrån tillräckligt, jag var så stressad med mitt eget plåtade att jag nästan brände ut mig, så jag sa upp mig och begav mig ut på en 6 månaders resa själv genom central och Sydamerika. Jag ville vila upp mig och hitta nya tankesätt för den framtid jag ev var påväg att fastna i. Jag ville vara säker på min väg. Så jag började i Acapulco & tog mig surfade, ridandes, bussluffade med locals genom de olika länderna i månader för att surfa, plugga spanska, tänka och upptäcka innan jag hamnade i Rio och bestämde mig för att åka hem för att lägga upp min första hemsida.


Intervjun pågår!
Skriv upp dig nedan för att ta del av kommande svar, direkt i din inkorg.